Ikväll ställde jag mig för att göra både dajmtryffel och knäck. Samtidigt hjälpte jag till att slå in några julklappar.
Det är ju bra med simultankapacitet, fast jag vet med mig att min egen är knapphändig och i det här fallet hade det varit bättre med fokus på en sak i taget. 
Vanligtvis gör jag knäck i mikron, för att annars händer det att den blir seg och hård ganska så snabbt. Den här gången gjorde jag ändå knäck på spisen och den blev mycket riktigt hård och seg till slut.
Detta gjorde att jag blev lite frustrerad där jag stod med knäcken som satt kvar på teskedarna istället för att lägga sig tillrätta i knäckformarna. *grr* Men vad är det att bli frustrerad på tänker jag så här i efterhand.
Fast just då var det irritation och frustration jag kände. Mamma hjälpte mig att hälla upp resten av knäcksmeten i en smord form. Jag tänkte sen klippa den i bitar och packa in i smörpapper.
Jag väntade dock för länge … alldeles för länge kan jag meddela. Mitt råd till den som läser detta är att aldrig hälla spiskokt knäck att stelna. *skratt* Den stelnar nämligen alldeles utomordentligt bra och sen är det svårt att rubba den. Knäcken sitter som gjuten.
Vid det laget var jag och min mamma så trötta att vi bara började skratta … och vi skrattade så tårarna trillade. Vad annat fanns det att göra?
Tanken var naturligtvis god att jag skulle ta rätt på den sista knäcksmeten. Men verkligheten blev som sagt en annan.
Nej i fortsättningen är det jag som håller mig till att göra knäck i mikrovågsugnen. Det är visserligen rätt så pilligt att hälla även den knäcksmeten i formar. Men där har jag ett litet knep att ta till. Den smeten stelnar inte lika fort och mycket. Jag häller den i en smord form och sedan går det därför bra att klippa i bitar och rulla in i smörgåspapper.
Sedan var det den där dajmtryffeln som jag också hade gett mig på att göra. Det som verkade vara ett bra recept känner jag mig tveksam till nu i efterhand.
När jag tog in kastrullen och skulle rulla smeten i bollar och doppa i kakaopulver, smakade både jag och mamma på smeten. Den smakar för mycket choklad sa jag lite trumpet, varpå mamma började skratta igen och så gjorde även jag.
Det är klart att tryffel ska smaka choklad. Men denna smet kändes så otroligt koncentrerad i smaken. Så vi lät bli att rulla bollarna i kakao nu ikväll. Istället åker jag hem till mig imorgon förmiddag och hämtar oboy-pulvret och så ska vi testa att rulla tryffelbollarna i det istället.
Jag gjorde någon form av dajmtryffel förra året. Men den smeten tog väldigt lång tid på sig att stelna, ett par dagar minst. Där hade jag visserligen ett halvfärdigt recept från internet som jag modifierade själv. Så den blev som den blev, fast god var den.
Årets recept hittade jag i tidningen Land i slutet av november och nu har jag provat det.
På juldagen är det jag som gör mikroknäck och tryffel med Baileysmak. Den blev mycket god förra året.
Det känns lite blandat att ta med sig julgodiset, som jag gjorde ikväll, bort imorgon.
Men det är tanken som räknas och jag har blivit några erfarenheter rikare.
God Jul! 
