… niger och säger att nu är det vår! 
På förmiddagen var jag iväg på en härlig promenad i solskenet med föräldrarna och Pepsi. Solen sken och sjöfåglarna plaskade i Mälaren och pratade sins emellan.
Jag hade kameran med mig och fotade blåsippor och blåsippor och så lite mera blåsippor. 
Jag hade tagit en liten fotopaus och gick längs gångstigen och tyckte att jag hade koll på läget.
Fast rätt som det var snavade jag över en liten envis trärot som stack upp mitt på gångvägen.
Allt gick i slow motion och ändå hann jag inte återfå balansen. Istället gjorde jag väl allt för att kameran jag hade i handen inte skulle behöva ta värsta stöten.
Kameran klarade sig mirakulöst med endast lite smuts på linsskyddet, vad jag vet. Men jag kunde fortsätta fota efteråt. Så kameran är nog okej.
Själv klarade jag mig också, även om jeansen blev jordiga och lite av fållen på jackan. Sen att kroppen känns lite mörbultad i största allmänhet, det är sånt som tillkommer vid en sådan närkontakt med marken.
Det brukar ju lätt sätta sig lite extra i kroppen för en del och för mig sätter det sig med besked, med tanke på övriga vanliga värken jag har i kroppen.
Så jag ska vila mig nu en stund innan det är dags för påskdagsmiddag hos föräldrarna.
Bilderna på blåsipporna finns tills vidare i tryggt förvara på minneskortet i kameran.
Det är ingen höjdare för mig falla/ta emot heller.. är som hela kroppen ruskas om!
Du ser jag fram mot lite blåsippor då!
Aj, aj Du får vara försiktigt!
*kram*
Det gäller att se upp när man går på stigar! Hoppas att allt gick bra.
Ha det gott!
Kram
Jag blir glad om du hör av dig!