livsfokus.se

Wow!!!

Ikväll har jag varit på Cirkus på Djurgården med mina föräldrar och min bror och sett musikalen Elvis som spelas av Glada Hudik-teatern.

Och vilken show och föreställning!!

Helt otroliga och härliga prestationer av alla som stod på scenen och sjöng och agerade, så väl utvecklingsstörda som normalstörda. För så säger de om sig själva.

Jag hörde en intervju härom dagen i P4 Extra med Lotta Bromé och hon pratade då med Pär Johansson en av grundarna till Glada Hudik-teatern.

Han berättade om när de först tänkte tanken om att skapa en teatergrupp och att de såg en potential att de här människorna nästan var födda till skådespelare. Begreppet göra bort sig existerar inte.

Men de hade de tufft i början. Föräldrarna var tveksamma och rädda inför att deras barn skulle stå på scenen och spela teater. Pär drev igenom det i alla fall och efter första föreställningen var det succé.

”När man läser om föreställningen … så är ni otroligt många på scenen, säger Lotta, 92 personer sammantaget, och det är 44 skådisar.”

”Ska man kalla det utvecklingsstörda och normalstörda som du själv vill kalla dig själv för … och mig och alla andra?”

”Ja, säger Pär, varför vi säger utvecklingsstörda och normalstörda konsekvent … det är därför att det har hela tiden gått trender och begrepp i hur man ska kalla de människorna … och vi använder utvecklingsstörda och normalstörda … för … i grund och botten är alla människor … och vi vill försöka få bort de här termerna på något sätt.”

Ensemblen bjuder verkligen på sig själva och många med mig i publiken skrattade gott många många gånger ikväll.

Pär säger i slutet av intervjun så här:
”Många frågar mig hur de utvecklingsstörda förändras under den här resan. Då säger jag: Dom har inte förändrats särskilt mycket, det är samhällets syn på dom som är den stora förändringen. Att vi måste våga lyfta fram människor tror jag är jätteviktigt.”

Och lite senare säger Pär:
”Varför jag tror att det här lyckas så otroligt bra … har jag funderat på … varför kommer det så mycket folk? För om folk skulle komma för att de var snälla … då skulle de inte komma tillbaks.

Men jag tror att … de här människorna är opretentiösa, dom är ärliga och dom lever här och nu och begreppet göra bort sig existerar inte.

Och sen tror jag de ger människor hopp, man behöver inte ha den perfektaste kroppen, man behöver inte vara bäst i matte, man behöver inte plastikoperera om sig. Man kan lyckas genom att jag är jag.

Och det tror jag är grunden till allt mänskligt förändringsarbete … man duger som man är.

Och jag tror att publiken önskar att där skulle jag också vilja stå och vara lika frisläppt. För de sparar inte på krutet direkt.”

Är det en svår gräns, frågar Lotta, att man inte trampar över och skrattar åt?

Ja, det jobbar vi med dagligen … vi försöker hela tiden … vårt krav för att alla ska kunna stå på scenen … det är att alla ska förstå handlingen … de ska förstå varför de säger de här replikerna. Det är vi väldigt noga med. Många saker som man tycker låter jättespontanta … det är superinrepat.

Jag hittade även ett klipp från programmet Efter tio med Malou där bland annat Pär intervjuas.

Pär säger att deras ambition är att publiken ska skratta med. Och deras pedagogik som har gjort att detta har blivit så bra är att de har tagit fram alla saker man kan göra, allting man kan vara bra på.

”Jag fattar inte varför man ska träna på saker som man inte kan för att bli så normal som möjligt. Det är bättre att få vara duktig på en sak än halvdålig på 10.”

Så sant så.

Det är viktigt att fokusera på det som vi kan och är bra på och att vara här och nu.

Och det vet jag av egen erfarenhet att personer med utvecklingsstörningar av olika slag verkligen har förmågan att vara här och nu på ett helt annat sätt än vad vi normalstörda har. Samtidigt ger de så mycket av sig själva och att umgås med dem ger upphov till många glada skratt.

När de började spela teater på 1990-talet fick de ge bort biljetter till första föreställningen och nu spelar de för slutsålda hus.

De har precis gett 5 föreställningar här i Stockholm. I maj spelar de i Gävle och i höst kommer de tillbaka till Stockholm och Cirkus i september.

En helt fantastisk och mycket härlig och rolig musikal som jag verkligen kan rekommendera att gå och se.

På Glada Hudik-teaterns hemsida står det så här när jag klickar på om Elvis:
Vi vill hylla Elvis Presley med en föreställning som innehåller mycket humor och lite allvar, en del inblickar i hans liv, en del påhittat och naturligtvis mycket rock’n’roll. Vi följer killen som utmanade en hel värld genom att rytmiskt skaka på höfterna. Hans karriär började redan i Humes High School. Som 19-åring spelade han in sin första platta ”That´s All right (mama)” på skivbolaget Sun Records vilket ledde fram till det stora genombrottet.

Elvis var en lite annorlunda kille i det samhälle där han växte upp. Han hämtade inspiration från andra källor än de etablerade och lyckades på så sätt förändra världen med sin musik. Glada Hudik-teaterns skådespelare har på flera sätt en utgångspunkt som liknar Elvis situation i Memphis på femtiotalet. De är utstickare i dagens samhälle. Vår föreställning skildrar Elvis resa från udda kille i high school till hyllad artist.

Sedan läste jag i programmet och även om deras hemsida om att de snart ger ut en bok om Glada Hudik-teatern. Och när jag läste texten på Adlibris ville jag ta med det här.

Jag ska helt klart läsa boken när den finns att få tag på och jag ser gärna om musikalen igen när tillfälle ges. Det beror väl lite på också hur länge de spelar med den.

Men den är sevärd och ger upphov till många härliga skratt. Jag mådde så bra när jag gick ifrån Cirkus ikväll. *ler*

Texten om boken speglar det som jag precis har skrivit om i inlägget:

Shaken! [Not Störd]
Boken om Glada Hudik-teatern

Sune, vem är din favoritskådespelare?
Hulken, han är bra.
Du då Bosse? Vem är din favoritskådespelare?
Snövit och de sju dvärgarna. Speciellt han som nyser!
Elvis lever och mår bra i Hudiksvall.
För 20 år sedan var utvecklingsstörde Toralf Nilsson en utstött särling. I dag är han stjärna i musikalen Elivs som har setts och älskats av över 175 000 svenskar.
För Glada Hudik-teatern liknar ingen annan teater. Vid första anblicken en fartfylld föreställning, men på ett djupare plan ett fantastiskt projekt om upprättelse, kärlek och människovärde.
Nu skriver den etablerade journalisten och författaren Petter Karlsson boken Shaken! [Not Störd] om Glada Hudik-teatern och om allt denna teatergrupp med utvecklingsstörda och normalstörda fått vara med om sedan starten 1996.
Här finns den blinde kapellmästaren Bengt Hallberg, som bara behöver höra första takterna för att pricka tusentals låtar. Maja Karlsson som har Downs syndrom, men drömmer om en karriär som skådespelerska. Bosse Andersson kan inte mer än tio ord, men levererar ändå en så pricksäker komik att folk vrider sig i bänkarna.
Och så den normalstörde ledaren Pär Johansson, som under de senaste åren har blivit en av Sveriges mest anlitade talare och coacher.
Läs boken om en av de mest spännande teater-satsningarna som genomförts i vårt land!
Pär Johansson, ledare för Glada Hudik-teatern.

Sammanfattningsvis tänker jag följande:
Varje människa, individ och person är unik och värdefull precis som den är. Och det budskapet går verkligen fram i den här musikalen. Vilket även Elvis säger på något liknande sätt i en replik.

Tags: Cirkus, Elvis, Glada Hudik-teatern, Glädje, Musik, Musikal