Jag slänger mycket sällan eller faktiskt aldrig på telefonluren mitt i ett samtal.
För jag känner att jag vill avsluta samtalet med personen jag pratar med. Det hör ju till vanlig artighet. 
Däremot blev det lite tvärtom igår.
Jag fick ett samtal från ett företag som ville erbjuda mig ett ”mycket förmånligt erbjudande” på en tidning som jag har prenumererat på tidigare.
Han framförde sitt erbjudande och sa sedan den klassiska repliken:
Så vad sägs om detta?
Jag:
Tack för erbjudandet, men jag är inte intresserad, sa jag. Tack och hejdå.
Försäljaren:
Men varför om jag får fråga.
Jag:
Jag är helt enkelt inte intresserad, sa jag. Tack och hejdå och så la jag på telefonluren.
Först tänkte jag lite att oj vad gjorde jag. Men jag ändrade mig sen och tänkte att jag gjorde det enda rätta.
För han lyssnade inte på mig utan ifrågasatte mitt svar.
Det är ju det klassiska vad gäller telefonförsäljare att de vill ställa en massa följdfrågor och komma med en det ena argumentet efter det andra.
Jag anser dock att jag har ingen skyldighet att förklara varför jag inte är intresserad. Punkt slut.
Sen vet jag att ordet inte är ett ord som är bra att undvika.
För den mänskliga hjärnan har svårt att uppfatta ordet.
Men jag ville bara avsluta samtalet och jag sa därför det som fortast kom i tankarna.
Min telefonetikett gick därmed stick i stäv med hur jag brukar agera när jag pratar i telefon.
En del telefonförsäljare kan ta ett nej och vissa andra har svårt för det som sagt. Och i fortsättningen kommer jag nog att agera på samma sätt om en telefonförsäljare börjar ställa följdfrågor.
Visst är detta deras jobb att ringa runt och jag har själv suttit som telefonförsäljare och vet att man har en lista med flera argument att framföra till personen man ringer till.
Men de tjänar mest på att vara lyhörda och sluta när personen de ringer till verkligen säger nej.
För annars sägs det bara negativa saker om dem istället.
Och negativa saker sprids i större omfattning än positiva saker.
