Jag har en bok som heter Konsten att göra det man vill med sin tid, skriven av Birgitta Sandberg-Hultman. Ur denna bok har jag citerat nedanstående tänkvärda berättelse:
Psykoterapeuten Johan Wretman skrev för en tid sedan en artikel om tid. Inte direkt om tidens inverkan på vår sömn kontra intelligens kanske, men väl om människan som en vandrare i tiden.
Wretman berättar om en liten bok, Papalagi, som handlar om söderhavshövdingen Tuiavii.
Efter en resa till Europa återvänder Tuiavii till sitt folk, för att framhålla för dem hur viktigt det är att de fortsätter leva som de gör och inte får för sig att apa efter den vite mannens besynnerliga sätt att framleva sitt liv.
Med ogrumlade ögon ser han rakt igenom den civiliserade människans förkonstling och rastlöshet. Ett avsnitt i boken handlar om hur Papalagi – den vite mannen – förhåller sig till, och hur rädd han är för, den avgrund han kallar tiden. Så här står det:
… han älskar framför allt det som man inte kan ta på och som ändå finns – tiden. Han ställer till stort oväsen och talar högt i vädret om tiden. Fast det ju inte finns mer tid än den som går in mellan soluppgång och solnedgång, så räcker det i alla fall aldrig för honom.
Papalagi är alltid missnöjd med sin tid, och han anklagar den store anden för att han inte har skänkt honom mer. Ja, han smädar Gud och hans stora vishet, eftersom han delar in och slår sönder varje dag genom att ställa upp en viss plan.
Han skär den i bitar, alldeles som man klyver en mjuk kokosnöt härs och tvärs med en djungelkniv. Varje del har sitt namn: sekund, minut, timme. Sekunden är mindre än minuten, och den i sin tur är mindre än timmen. Alla tillsammans blir timmar, och man måste få ihop sextio minuter och ännu fler sekunder innan man får ihop så mycket som en timme…
…det finns också stora och tunga tidsmaskiner, som står inne i hyddorna eller hänger på de allra högsta husgavlarna, så att man ska kunna se dem på långt håll. När bara en del av tiden är förbi, så visar små fingrar på utsidan av apparaten det – och strax ger den hals, en ande slår på plåten i hjärtat av den. Ja, det blir ett väldigt dån och väsen i en europeisk stad, när en del av tiden är förbi.
När det här tidsdånet rullar fram, då klagar Papalagi:
”Å , så besvärligt – nu har en timme gått igen.” För det mesta visar han också en sorglig uppsyn när han säger det, liksom en människa som måste bära ett tungt lidande, fast det ju med detsamma kommer en alldeles ny och frisk timme.
Jag begrep mig aldrig på det här, förrän jag kom till att tänka, att det ju är en svår sjukdom. ”Tiden rinner undan för mig!” – ”Tiden flyr sin kos!” – ”Ge mig bara lite tid.”
– Det är den vite mannens klagorop.
Tänkvärt eller hur?!
Sen skriver Birgitta Sandberg-Hultman så här i första avsnittet i boken:
“Ont om tid?
Brukar du säga att du har ont om tid?
Har du tänkt på vad det egentligen är du säger, när du påstår att du har ont om tid? Jag menar: Vad har du då istället? Om du inte har tid?
Jag vill påstå att du har all tid i världen; all den utmätta tid som är just din. Frågan är bara vad du vill använda den till.
Nu är vi inte så lyckligt lottade, de flesta av oss, att vi kan disponera all vår tid precis på det sätt vi vill. En del av vår tid – en ganska stor del bevars – måste vi sälja till någon arbetsgivare för att klara vår försörjning.
Men någon liten tid har vi ändå kvar. Och vill du avstå en liten del av just din kvarvarande tid – så bjuder jag in dig nu på stående fot att följa med mig på en stunds tjuvjakt. I akt och mening att återvinna en del förlorat tidsterritorium.
Vi ska jaga tidstjuvar!”
Denna lilla lättlästa bok kan jag varmt rekommendera. Författaren skriver på ett lättfattat och roligt sätt om hur man kan göra det man vill med sin tid. 😀
Boken är utgiven av Semic Förlag och så här står det på baksidan av boken:
Tycker du att du har ont om tid?
Det har du inte. Du gör bara fel saker!
Den här boken kan förändra ditt liv.
Den hjälper dig att göra dig av med tidstjuvar. Om du rensar bort dem ur din tillvaro kommer du att kunna frigöra massor av tid till det du egentligen vill göra.
Birgitta Sandberg-Hultman är en klok och erfaren kvinna som vet vad det vill säga att ha många järn i elden. Hon är – förutom författare – ingenjör, radiokrönikör och kursledare. Hon är mamma till tre vuxna barn . Sedan några år bor hon på en gård i Skåne tillsammans med make och en del djur. Det här är hennes femte bok. Glad läsning!