Det var en gång en ung afrikan som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.
– Det var ett väldigt exotiskt land med ett djurälskade folk, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby.
Några dagar i början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar; de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.
Senare på året, när solen – som också alla dyrkade, stod som högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt den och sjöng sitt hemlands vemodiga toner, jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.
När kvällarna blev mörkare, flockade de sig runt enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med starka drycker som detta folk älskar.
Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde sig på. En kvinna hade ljus om sitt hår och allesammans sjöng och talade om katter.
I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin Gud. Men jag fick vara med och se när de firade grisen på många olika sätt och när de på första dagens afton hade ätit – då kom deras Gud.
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamle medicinman – med mask framför ansiktet och med underliga kläder.
Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukar komma till dem en gång om året.
Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.
Dessa tänkvärda rader är ett urklipp ur Hudiksvallstidningen, onsdagen den 15 april 1981.
De kanske kan mana till eftertanke hur vi firar våra högtider.